tomaatti

Hejhej!

 Jag satt och tänkte på vad jag skulle skriva idag, blogg.. om vad...
 Med min hälsa är jag på bättringsvägen. Man kan säga jag är frisk!  =) Hoppas jag! Under helgen hade jag bara legat o läst boken, nu är den färdigläst. Intressant... Jag hade många gissningar vem skulle vara mördare etc... 'Dödlig årgång' av Nora Roberts. Jag hade delvis rätt, delvis fel. * ler hemlighetsfullt...*
 Nästa bok ska jag börja läsa; 'Tankar från sängkanten' skrivet av Marian Keyes.

 Nog om det, så jag fick ide att skriva om katter i mitt liv. 
 Vi familjen hade haft en familjkatt förut, som lyssnade på namnet Sixten. Han var omplacerad hos oss, på grund av hans husse var gammal och gick bort. Min mamma arbetar som sjuksköterska. Hon blev förtjust i katten. Tog med hem. Jag mindes den dan då mamma hämtade mig vid tågstation ( jag pendlade till skolan.) Så berättade hon glatt att hon hade skaffat en ny djur.
- Hund? frågade jag hoppfullt.
 Hon fnös. Mamma gillar inte riktigt hundar.
 Så blev jag virrig.
- Fler kaniner? ( vi hade 3 st kaniner hemma. Bodde då på landet och kaniner levde ute året om på kaningården.)
 Mamma sa nej, efter några gissningar fick jag till slut kläm. Ny katt! Allvar?!?
 Väl hemma i huset såg jag hur en söt katthuvud kikade ut mot hallen och såg på mig. Åhh! Myseplutten. Det tog honom en tid att anpassa och bo hos oss, därefter var han rätt cool. Matglad! Med hans höga åldern och min mammas flytt från landet fick man ta beslut att avliva honom. 
 
 
 Sixten

Jag hade många minnen med Sixten. Han förstod med tid att jag var döv. Förut trodde han min teckenspråk var ett sätt att reta honom, så han var ofta arg på mig och bet mina händer. Till slut förstod han det lönade sig inte och slutade, till slut struntade han i. En morgon då jag var ensam hemma, systrarna var nog hos sina pappor. Så blev jag väckt av Sixten, han hade klöst på min säng så jag kände det och såg på honom. Han såg att jag var vaken. Jädrans! Jag blundade snabbt och låtsades sova, för jag visste mycket väl vad han hade i tankarna. Fylla på hans matskål, vad annars?
 Då kände jag hur han hoppade på min säng och gick framåt till min ansikte. Satt bredvid. Länge! Jag började bli otålig, och kisade med ögonen. Fan, han var kvar och studerade mig. Fan fan.. Får man inte sovmorgon? ( Tonåringars viktigaste regel är att man ska sova bort en hel förmiddag på helgerna!)
 Till slut började jag känna hur hans varma tass smekte på min kind. Katten förstod, han visste att jag är döv och fick ta annat metoder. Mot övriga familjemedlemmar brukade han jama högt och irriterande så man fick ge upp. Jag sov vidare, tills jag började känna hur han spände fram klorna! Då öppnade jag mina ögon och han lutade så hans nos och min näsa möttes, jag kunde se hans ögon rätt nära håll, och se hur hans ögonfärg var, och iriser vad nu det heter.... Oj! Då gav jag upp och han sprang ner belåtet till köket, då fick jag syn på. Han hade MAT i matskålen, den var fylld. Han ville bara ha sällskap. Jag gav honom 10 minuter, sen surade jag och gick upp till min säng. *S*
 Ja, det finns många minnen. Han ogillar kattungar. Ibland påminde han som katten Gustaf från serietidningar.  Även är han rätt pryd. Han tillåter INGEN se på när han går i kattsandlåda och göra sitt behov. Om han är i toan, så är toalett UPPTAGET. Vi får vänta utanför. Ha ha!

 Nu har jag ett eget katt, den sköna Tova Sol. Efter Sixtens bortgång hade jag bestämt alltid - att jag skulle äga en katt någon vacker dag, tills man träffade Neta och blev förälskad i pudlar. Så jag är båda katt o hundmänniska. Men Sixten finns alltid i mitt hjärta. Alltid.

 Ta väl hand om era husdjur och älska dem. Man vet ju aldrig när dagen är inne, så de vandrar till andra sidan. 

 Snart ska jag käka middag, sen gå ut promenad med Neta och hennes bebisar! Hoppas vädret är fin också på kvällen!

 Kramelikramar!