tomaatti

Vilken slutet av året 2008 och början av 2009.

 Vad ska man börja? För det första - 27 december gick min lilla gudbarn Diva bort hastigt av okänt sjukdom. Det var chockerande. Hon blev bara 4 år. Ofattbart! En hund med stark personlighet och vilja. Hon hade dålig start i livet med att flytta fyra olika hem tills Neta o jag hämtade henne efter låååång tågresa till Skåne. Hon var liten 4 månaders MAGER valp. Man kunde se revben. Hennes största passion i livet var mat och reta sin syster Nilla. Diva var smart, hon kunde massor olika tricks och hitta på lösningar som öppna dörrar, väskor om det finns gott gott i den.
 
 Sen 10 feb fick Nilla också min lilla gudbarn, Divas stor halvsyster somna in 6 år gammal av allvarlig andningssvårigheter. Hon har legat på Strömholms djursjukhus o behandlades men blev inte mycket bättre och vid tanke på hennes ålder fick man somna in. Hon var proffs på att sova i trånga utrymme som ingen kunde tro en GD skulle få plats i. Hon sprang alltid snabbt så jag sa ofta hon har mer greyhound i sig än en grand danois! Hon var kräsen, om man ger henne pizzakant krävde hon det skulle vara nåt mer på, inte bara kanten! Diva däremot var alltid nöjd om nåt ätbart kommer mot hennes mun. Nilla visste hon var fin dam, så får man lite lyxmat. Ibland tror vi Nilla har varit en katt förra liv, hur vig hon var, slickar på sig själv och älskade FISK! =)  Nilla var första GD jag fick möta o klappa. 8 veckor valp, med mycket vit i päls kunde jag inte tro den lilla pärla skulle bli STOR. Vi satt ute, Nillas första sommar då sa Neta " tänk dig - när Nilla blir stor kan hennes huvud vara så här ( mätte med handen på ungefärliga höjd) och det var över bordet! Coolt va?!" då fick jag påminna henne njuta av valptiden först. Hon blir stor småningom... =)

 Nu är båda två borta. Hoppas de springer på gröna ängar o har det bra med andra hundar som Rambo o Fia osv.

 
 Sommar 2008. Jag i blått. Neta i svart, pekade mot något. Nilla fick syn på vad Neta pekade. Diva som stod bakom var däremot mer intresserad av annat...  Ni är saknad Nilla och Diva! (foto: Maaria)

 
Visst är det härligt att ha djur. Hundar...katter...fåglar...vad nu djur man äger hemma. Pysslar med, se dom utvecklas, man lär sig av dom. Glädje, frustation, oro, fundering osv... Men att vara ägare har tyvärr alltid mörka sida nämligen döden. Någon gång måste de dö. Det är för jävligt. Tungt! Jag har Tova Sol, underbaraste huskatt kan man inte leta efter. Jag skulle bli helt förstörd den dag hon går bort. Hon ska fylla 10 nu i sommar. Njut av djuren så mycket man kan - för en dag finns de inte mer bara i minnen o bilder.

 På tal om det, trist start av året. Fick veta nyligen att min pappa är dålig. Han ligger nu på sjukhus och äter cytostatika mot leukemi. Han har kronisk leukemi vet inte om det är ärftligt eller han hade alltid haft det. Han är ju adopterad som liten från Uppsala barnhem så hans bakgrund vet man tyvärr inget om.  Hur länge får han leva vet vi inte. Samt å andra sidan undrar jag också över - om han går bort får jag och min syster komma med på begravningen?
 För att göra historian kort - pappas fru och vi är inte absolut bra överens. Hon är helkonstig. Hon försöker göra allt så vi inte existerar för pappa. När farfar gick bort 2005 tyckte hon det var onödigt jag skulle komma på begravning och fixa tolk för det skulle bara vara en kortvarig begravning ( som pågick över en timma!) men jag ordnade ändå tolk och var med på begravningen. Innan farfar gick bort var han orolig om jag inte skulle komma på hans begravning pga av pappas fru.
 Elände...elände.... Min syster vill ringa till pappa på sjukhuset o säga hej men är tveksam om hon kan nå fram för hon tror inte de vet vi är anhöriga. Vi har inte samma efternamn. Det här suger. Jag tänker på pappa - hoppas du blir bra! <3

 
 Tova Sol, min underbaraste ögonsten! <3

  Jag vet det blir en tråkig blogg den här gången. Livet är inte alltid underbart....

  Kram!